Den 11 januari framförde ensemblen Trio Oddsize konsertprogrammet Music for a Pile, i Vänersborg. De bjöd på ett varierat och färgrikt program bestående av tidig musik på ett personligt vis.

Inför sitt konsertprogram, Music for a Pile, letade ensemblen Trio Oddsize efter god musik som blivit bortglömd och hamnat i nothögar. Tidig musik av bland andra Dowland, Purcell, Burns, Schmeltzer och Bellman kunde avnjutas i Folkets hus i Vänersborg i arrangemang med rikliga inslag av improvisation. Även musikern Per Buhres egen musik framfördes. Trion består av de tre musikerna Per Buhre, barockfiol och sång, Fredrik Bock, barockgitarr och charango samt Johannes Lundberg, kontrabas, vilka har lång erfarenhet och är väl hemmastadda i barocken och den tidiga musikens tonspråk.

Den tidiga musiken innehöll flödande melodier som trion gjorde till sina egna i ett tätt och lekfullt samspel. Stundtals lät det som folkmusik och musiken presenterades på ett ledigt och humoristiskt sätt av trion. Allt sammantaget resulterade det i en må-bra-konsert som bjöd på många musikaliska överraskningar. Den speciella klangen från de tidiga instrumenten med sina sensträngar, och Per Buhres varma, sköna sång samt att musiken framfördes akustiskt, blev sammantaget en välgörande upplevelse.

Upplyftande var det att se hur musikerna levde sig in i musiken.

Trio Oddsize gjorde entré genom att gåendes in till scenen spela en improviserad Passacaglia. Den dansanta tidiga musiken passade bra in i den äldre pampiga festsalen med sin akustik. Även salens gedigna trägolv och att det är högt i tak bidrog till en historisk känsla och frammanade bilder av hur man förr kunde ha roat sig med musik och dans.

Från allra första stund skapade musikerna en ledig kontakt med publiken. Trion kunde musiken utantill och kommunicerade på ett fritt och humoristiskt vis. I sina improvisationer skapades musik med den tidiga musikens tonspråk men med ett högst personligt anslag. Johannes Lundbergs basspel lutade stundtals åt det jazzigare hållet. Upplyftande var det att se hur musikerna levde sig in i musiken med kroppen. Buhre, som spelade i strumplästen, var särskilt teatralisk och på ett sätt som tillförde något till sången och musiken.

Efter en vacker inledning med stycken av Dowland och Buhre följde Dowlands Now O now I needs must part. Buhres röst gifte sig bra med basens och gitarrens klang och passade väl till den musikgenren. Utan uppehåll leddes musiken in till det starkt drivande arrangemanget av Can she excuse my wrongs. Det blev läckert med de många rytmerna i musiken.

Oddsize skämtade sedan om att de skulle spela ”riktig musik, en sonat med noter”, varpå de framförde J.H. Schmelzers Sonata 6 från Unarum fidium från 1600-talet. Det är vacker musik som ömsom böljar och ömsom dundrar fram. Stundtals glittrade det till i solopartier och barockviolinen gav sig då och då i väg i en kaskad av välklingande toner.

A fond kiss av Robert Burns följde därpå, medan karaktären blev mer drivande i Henry Purcells Strike the Viol, i vilken Buhre sjöng vackert med sin klara koloratursång. Efter paus framfördes ett lika starkt set som det första och som extranummer spelades mycket ömsint Burns My love is like a red, red rose.

Kontakta journalisten: jenny.ljungkvist@epochtimes.se